Avsägelse av arv eller testamente

Finsk skattelagstiftning (Lagen on skatt på arv- och gåva) känner inte igen lagstadgade arvingens partiella avsägelse från arvet.  Att avsäga sig från arvet utan skattekonsekvenser är möjligt enbart om arvingen avstår från sin arvsrätt helt och hållet och har inte heller före den skriftliga avsägelsen befattat sig med dödsboet.

Avsäger man sig från sin ställning som legala arvinge och sin arvsrätt kan man inte besluta vem som träder istället för avsägaren. Namnger man i avsägelsen någon person som träder istället fastställer skatteförvaltningen först arvskatt för arvet och sedan beskattas den som träder istället för gåvan.

Ett undantag från ovan sagda har Högsta förvaltningsdomstol fastställ med sitt beslut från 2009. Det vara frågan om ett testamente som A hade upprättat tillsammans med sin make B hade A föreskrivit bland annat att i den händelse att A skulle avlida före B, skulle A:s hela förmögenhet tillfalla bröstarvingarna C, D och E till lika delar och med full äganderätt efter att B tillkommande utjämning först hade betalts till B. I testamentet föreskrevs dessutom att testamentstagarna om de så önskade hade rätt att ta emot testamentet antingen helt eller delvis såsom ett nyttjanderättstestamente som avses i 12 kap. i ärvdabalken, varvid äganderätten till förmögenheten till denna del skulle tillfalla de bröstarvingar som hade istadarätt efter testamentstagarna. I enlighet med den i testamentet uttryckta viljeförklaringen och rätten att välja hade C tagit emot åtta tiondelar (8/10) av sin testamentsandel med äganderätt och två tiondelar (2/10) av den med nyttjanderätt. D hade endast tagit emot nyttjanderätten till sin testamentsandel. Äganderätten till den nyttjanderätt underkastade egendomen hade enligt testamentet tillfallit C:s och D:s bröstarvingar, som hade istadarätt efter C och D. Bröstarvingarna hade påförts arvsskatt efter A till den del som de hade fått äganderätt till förmögenheten. Bestämmelsen om kringgående av skatt i 33 a § i lagen om skatt på arv och gåva kunde inte tillämpas på A:s testamente. A:s bröstarvingars fång var testamentsfång. Eftersom C och D hade meddelat att de åberopade testamentet endast till en del och de hade tagit befattning med testamentet endast till det belopp som de hade meddelat sig ta emot av det, hade de på etteffektivt sätt delvis avstått från testamentet.